36+3

och jag sitter fastande och törstande och väntar pÃ¥ att klockan skall gÃ¥. När jag gick och lade mig i morse sÃ¥ tyckte jag precis att Buffy hade vänt sig om till huvudbjudning och jag tänkte att det skulle inte förvÃ¥na mig en enda sekund om vi kommer upp och allting avblÃ¥ses pga att hon har vänt sig av sig själv IGEN. Men nu när jag stiger upp är det ett ganska sÃ¥ tydligt tvärläge…. det verkar dock som att hon snurrar till huvud när jag ligger ned sÃ¥ hon kanske inte ens behöver vändas där uppe…. Hon kanske fixar det helt själv 😉 Jag är inte nervös för själva ingreppet, tycker väl att det inte är överskojj att behöva fÃ¥ en nÃ¥l och lugnande medel men resterande känns väl okej. Sen är det ctg registrering innan själva ingreppet och ctg registrering efter det. Det _kan_ ta ett par timmar i ansprÃ¥k om vi säger sÃ¥. Sambon är säkert mera nervös än vad jag är… han tar mera fasta pÃ¥ det dära med riskerna. Oh säger han, tänk imorgon kan vi ha bebis hos oss…. sÃ¥ hemskt om nÃ¥tt gÃ¥r fel, han menar riskerna med ett vändningsförsök och att man dÃ¥ har snitt beredskap under tiden. Själv är jag inte ett dugg orolig för det. Visserligen har jag moderkakan i framväggen men det tar de ju hänsyn till under vändningsförsöket. Men inte heller jag känner mig helt redo för att ta emot bebis nu. Visst längtar jag efter att fÃ¥ bli smidig igen och rent fysiskt sÃ¥ är nog kroppen ganska sÃ¥ redo men att fÃ¥ en bebis till…. _redan_ liksom. Är det inte flera mÃ¥nader kvar tills dess? *ler*

Det skall bli spännande att lära känna den nya lilla filuren som satt så mycket griller i huvudet på oss. Men hon behöver inte ha sååå bråttom ut.