Ja ikväll är det full fart på lilla sessan. Känns härligt, men vänt sig det har hon INTE för jag känner ff sprall nedåt och mest gnugg och boxningar uppåt. Inte alls så hårdhänt som med pojkarna när de låg o tryckte sina fötter upp i mina revben. Uss känner mig nästan orolig eftersom hon är så stillsam jämfört med gossarna. Men å andra sidan så är det mycket som är så otroligt olika. Förut har jag inte alls oroat mig för att nått skulle vara fel med våran bebis, men desto närmare BF vi kommer desto oroligare känner jag mig, orolig för det mesta faktiskt. Oro för att hon inte skall må bra, oro inför förlossningen, för ett snitt som jag inte önskar, för att förlossningen inte skall komma igång av sig själv denna gången heller, för att hon skall vara stor, för att hon skall vara sjuk på nått sätt men mest av allt så oroar jag mig för att inte räcka till sedan. Att känslomässigt och fysiskt inte känna kärlek och ork med tre barn.

Men samtidigt sÃ¥ känner jag lugn…

konstigt egentligen.