Jag känner numera små tydliga fossingar som sprallar upp mot revben ( når ju inte riktigt upp ännu men det kommer närmare och närmare) ut mot sidorna och nedåt, det är ännu så länge ganska så gulliga små sparkar och känns inte så dära hårda som pressar luften ur en så som de gör mot slutet av grav. Däremot känner jag den sista veckan att jag börjar känna mig rejält otymplig, det är numera svårt att böjja sig ned, resa sig från djupare stolar, ta på sig skor, bära lådor, ja allt börjar bli svårare.

Dessutom börjar det dyka upp lite smÃ¥ typiska graviditetskrämpor, halsbränna – läääskigt, myrkrypningar i benen – dock inte alls sÃ¥ mycket som när jag väntade Tidde, Fogarna beklagar sig när jag gör felaktiga rörelser eller bär för mkt – men det gÃ¥r snabbt över. SÃ¥ jag känner mig fortfarande lyckligt lottad. Med samuel i dessa veckorna hade jag mycket ont och mÃ¥dde fortfarande dÃ¥ligt sov riktigt illa.Och med adrian hade jag stora problem med foglossningen.

Nu kan jag ju iallafall bÃ¥de jobba röra mig och flytta även omd et börjar bli tyngre och tyngre…

Dessutom funderar vi pÃ¥ ytterligare ett namnförslag som jag har gÃ¥tt och smakat pÃ¥ i ett par dagar… Filippa. Micke är rätt positiv till det ocksÃ¥…. vi fÃ¥r se… Antagligen kommer allt att se mera klart ut när hon väl föds den lilla sessan….

Såg dessutom dokumentären om de för tidigt födda barnen igår, ser ju en del på jobbet med, en av pojkarna i dokumentären var mindre än vad Buffy är just nu när han föddes. Känns konstigt.  Jag både längtar och tycker tiden går alldelles för fort på en och samma gång