för en timme sedan unjefär började jag känna att det nog var dax att gÃ¥ och lägga mig…. det kändes dock lite fÃ¥nigt att göra det sÃ¥ jag väntade lite. Ibland sÃ¥ piggnar jag till om jag väntar en stund efter maten. Idag hjälpte det dock inte alls. Men men sÃ¥ är det ju i omgÃ¥ngar. Det är ju inte direkt nÃ¥tt bra pÃ¥ TV idag sÃ¥ det känns som om det kunde kvitta. Jag tror att jag sakall lägga mig och läsa lite granna nu när lillebror är pÃ¥ väg att somna med välling flarran i pappas knä. Han är för söt. Idag har han gÃ¥tt en 7-8 steg i hur mÃ¥nga omgÃ¥ngar som helst. Lite sprallar har det varit idag. Buffy hÃ¥ller igÃ¥ng. ÄndÃ¥ anar jag att jag bara känner en brÃ¥kdel av alla rörelser och gymnastiserandet som hon hÃ¥ller pÃ¥ med där inne.
Igår så la sig Micke med huvudet på magen och låg stilla så en stund. Jag tror inte alls att det uppskattades för det bökandet jag kände var väääldigt tydligt. Kul att känna men samtidigt känns det lite sjukt. Eller tja hela graviditeten känns ju sjuk.
Jag gÃ¥r om kring pÃ¥ jobbet med alla smÃ¥ bebisar ( tvilling par idag som var ljuuuuvliga) och pysslar, ser min mage ( som börjar kännas sÃ¥ där behagligt gravid just nu) hela tiden speglas i fönstret samt när jag sitter och böjjer mig ned. Men ändÃ¥ gÃ¥r det inte in i mitt huvud att det ligger en liten ljuvlig bebis, ett mirakel, vÃ¥rt barn i min mage. Ännu mindre att det är VÃ…R dotter… näää jag är ju en pojkmamma…. hur gör man annars? Jag vet ju inte hur detta skall gÃ¥ till. Jag börjar tro att jag inbillat mig…. gÃ¥r över i hvudet om och om igen alla symtom och allt vad barnmorskorna sa vid ultraljudet. Men det gÃ¥r ändÃ¥ inte in.
Små symtom har jag faktiskt börjat att få. Jag känner små aningar till halsbärnna och klåda över brösten så som jag hade med Adrian, men inte alls speciellt mycket. det går över på enbart sekunder.
Men tröttheten antar jag att jag får dras med. Nu skall jag nana dock, så kanske jag orkar göra vad jag skall imorgon.