Och här sitter jag med en liten Flippa i knäet, för det är nog så hon kommer att få heta. Filippa Enja Lily. Filippa kändes som ett passande namn för den propeller liknande lilla raket bebis som bosatt sig i min mage och gjorde oss frustrerade och oroliga med att snurra och snurra. Hon är en liten trollunge som ligger här på min arm med massor av svart hår, mörka gråblåa ögon och tjocka runda kinder. Just nu har hon hicka dessutom den lilla madammen.

Förlossningen var helt klart överlägset den smidigaste av mina tre.

Den började ju redan på söndagskvällen med en blodblandad slemmig flytning och en del molande värk nedåt. Dock trodde jag inte att värken var nått tecken på någonting eftersom jag tyckte att de inte gjorde så ont. Vid läggdax så kom värkarna med 6-7 minuters mellanrum och kändes men inte så farligt. De drog ut till tio minuters mellanrum för att sedan klinga av och  så somnade jag.

när klockan var ca halv två två vaknade jag igen av små värkar, det känns som om jag knappt sovit alls men det ser jag ju på klockan att jag har eftersom jag har hela tiden räknat tiden mellan värkarna, som för övrigt inte alls känns som de förlossningsvärkar som jag har upplevt tidigare. Men hur skall de då kännas?

Det är nu ca 10 minuter mellan värkarna och jag kan gott och väl ligga kvar i sängen och andas mig igenom dem utan besvär.

ca halv tre så känns det jobbigt att ligga kvar i sängen, så jag går upp och klär på mig, ganska så omgående  kommer värkarna nu med 4 minuters mellan rum istället. De är dock ganska så korta varar i ca 15-20 sekunder och vi har ju lärt oss att korta värkar är oftast ganska så ineffektiva så jag tror inte att det händer så mycket. Dock är de jobbiga när de kommer och trycker på nedåt. När klockan närmar sig halv fyra så säger jag till Micke att han nog skall förbereda sig på att inte kunna öppna på jobbet idag. Sen ringer jag förlossningen. Känner mig så osäker på hur det skall vara eftersom dessa värkar inte alls går att jämföra med de värkar jag fått under mina igångsättningar. Barnmorskan jag pratar med tycker dock precis som jag att värkarna är lite för korta även om de kommer tätt, och tycker jag skall gå in i duschen för att se om de fortsätter eller klingar av.

Jag går in i duschen och ställer mig, redan där inser jag att det är inga värkar som kommer att klinga av, snarare ökar de på i intensitet och varar nu en 35 sekunder, när jag kommer ur duschen så känns det riktigt jobbigt.

Micke undrar om vi skall åka upp och jag säger att ja det känns så. Han springer in i duschen och jag ringer till svärföräldrarna för att be dem komma och passa Adrian, och sedan ringer jag förlossningen igen och säger att vi åker upp, det är nu ca 2 minuter emellan och det känns som om det trycker på nedåt.

Svärisarna kommer vid fem, dÃ¥ känner jag att det börjar bli outhärdligt, det känns som om värkarna kommer i ett i omgÃ¥ngar och sen lite vila i ca 2 minuter och sen ett par värkar igen, Micke kör fram bilen och jag kommer knappt i den. Sitter som pÃ¥ nÃ¥lar hela vägen upp, det tar max 7 minuter och jag tror jag har 4 värkar under den tiden som jag jämrar mig igenom. Vi stannar precis utanför ingÃ¥ngen,  ringer pÃ¥ klockan och jag kan inte prata, Micke ber dem öppna, stapplar in och undrar hur  hela världen jag skall klara att ta mig upp till förlossningen. DÃ¥ kommer det en barnmorska och en undersköterska springande ned, de drar fram en rullstol och försöker fÃ¥ mig att sitta i den, sitta tänker jag, är ni inte kloka? Men jag inser samtidigt att jag knappt kommer att kunna ta mig upp annars. De frÃ¥gar om jag kan sitta eller om de skall ta en bÃ¥r vagn, bÃ¥r vagn säger jag… nääää och börjar skratta näää jag Ã¥ker väl rullstol dÃ¥… hela vägen upp springer de, jag ömsom skrattar och ömsom nästan grÃ¥ter när värkarna kommer, skrattar Ã¥t situationen och tänker att sÃ¥ snopet det skulle vara om de säger att oj du vart visst bara öppen ca 2 cm det här kommer att ta tid när jag väl kommer upp.

Blir inkörd pÃ¥ ett förlossningsrum, fÃ¥r hjälp att ta av mig byxor och trosor och lägga mig upp pÃ¥ sängen, BM Katarina känner efter och säger att jag är öppen 9 cm bara en liten liten kant kvar och en stor buktande hinnblÃ¥sa, och bebisen ligger med huvudet nedÃ¥t…. *puuuuust*

BM frÃ¥gar mig om jag vill landa lite och sÃ¥ tar vi sedan hÃ¥l pÃ¥ hinnorna och “föder barn” och jag säger ja… Men där och dÃ¥ kommer en värk med krystkänsla ( jag har ställt mig upp igen) och vattnet gÃ¥r, jag börjar känna den brännande krystkänslan och lägger mig upp pÃ¥ sängen igen. Och sÃ¥ börjar krystväkarna rejält. Bm ber mig att ta det lugnt men det är svÃ¥rt, dock sÃ¥ försöker jag tillsammans med henne när hon hÃ¥ller emot, flÃ¥sa och lÃ¥ta huvudet stÃ¥ i genomskärning lite granna, sen föds hon, lilla sessan är inte sÃ¥ lite, utan precis som vi anade av modell större. Hon kommer upp pÃ¥ bröstet och det tar ett tag innan hon skriker men hon har fin apgar, massor av mörkt svart hÃ¥r och en ankläpp precis som pappa och storebror.

Moderkakan kommer ut fint efter en stund, den väger 850 g ca och navelsträngs ph är utmärkta…. Allt har gÃ¥tt sÃ¥ perfekt det bara kan och jag behöver inte sys nÃ¥gonting.

 

 

Så där ligger hon på mitt bröst, varm och kladdig, lilla fina tjejjen det dröjjer inte många minuter innan hon kommer till bröstet och där tar hon precis som sina storebröder tag som om hon aldrig någonsin gjort något annat. Jag har inte ens hunnit få av min egen tröjja utan låter henne få vara där ett tag.

Efter en stund fÃ¥r jag resa mig upp, komma iordning, fÃ¥ lite dricka och duscha, ljuvligt… Blöder inte sÃ¥ mycket, livmodern väl sammandragen och det känns skönt att fÃ¥ skölja av sig. Inte ens att kissa är nÃ¥gra problem. EfterÃ¥t fÃ¥r jag tösen i famnen igen och hon äter frÃ¥n andra bröstet.

Nattpersonalen som förlöst mig gÃ¥r hem och dag Bm kommer in och tar över för efterskötning. Lillan blir mätt och vägd och fÃ¥r hattmÃ¥ttet taget samt en första snabb besiktning, tempen är bra, hon väger 4265 och är 54 cm lÃ¥ng, hattmÃ¥ttet är 36 cm. Hon fÃ¥r kläder pÃ¥ sig och fÃ¥r komma upp…. sen känns det som om vi nog vill vila en stund, iallafall tösen och jag

söt tröjja va 🙂

Vi somnar båda två och Micke går och parkerar om bilen.

Vid lunchtid är det dax för barnläkar undersökning och jag har fÃ¥tt träffa en av barnmorskorna frÃ¥n tidig hemgÃ¥ngs teamet, lillan fÃ¥r godkänt pÃ¥ alla punkter och vi fÃ¥r en tid för Ã¥terbesök den 9 november kl 10.00. Lillan webbis fotas och vi tar och klär pÃ¥ oss för att Ã¥ka hem…. timmarna gÃ¥r fort. Äntligen skall vÃ¥ra prinsar fÃ¥ träffa sin lilla syster….